Så vaknade vi på onsdagsmorgonen till regnsmatter på sovrumsfönstret, Vi åt frukost på Ecolodgen, packade ihop våra saker och gav oss iväg till gränsen mellan Sverige och Norge där vattenfallet Älgafallet finns.
Väl framme så kom våra regnponchos till användning, även paraply letades fram som kameraskydd och vi vandrade de cirka 100 meterna till fallet.
Ombytet till regnskydd kunde vi göra i en gammal byggnad som antagligen hörde till den kvarn som stått där tidigare.
Vi kanske inte har berättat det men vi är nybörjare på det här med att fotografera vattenfall. Juli är ingen bra månad om man vill se kraftfulla vattenfall men oftast så finns det bilder ändå.
Fördelen med ett kraftlöst vattenflöde är ju att man som fotograf kan placera sig själv nästan mitt i strömfåran.
Lång eller kort slutartid, det är frågan?!
Fotograf på Norsk mark.
Trots regn och dåligt vattenflöde så var vi väldigt nöjda med besöket vid Älgafallet.
Dagen fortsatte sedan med en biltur ut mot kusten, målet var Tjurpannan, ett naturreservat som består av låga klippor som går ner till ganska öppet hav. Tydligen så är det inte mycket som stoppar vinden när den ligger på hårt och det sägs att det kan bli mycket dramatiskt.
När vi kom fram så hade dock regnet avtagit och även vinden så det var ganska behaglig på de karga klipporna.
Det är ju lite lurigt att vara två fotografer som upplever samma vyer så för att försöka vara lite ‘unik’ får det ju bli lite svartvita grepp ibland för att skilja bilderna åt.
Men visst är det vackert!
Vi får lov att erkänna att storleken på det här området var mycket större än vi hade föreställt oss och det blev en hyfsat lång och mycket trevlig promenad på klipporna.
För en upplänning så är det lite väl mycket höjdskillnad också, kameraryggsäcken väger!
Efter Tjurpannan åkte vi till vårat tredje hotell under den här resan. Det andra hotellet var ju ett Bed and Breakfast med en mycket ekologisk inriktning och låg i slutet av en grusväg ute i skogen.
Det här tredje hotellet var lite grand av en rak motsats. Ett strandhotell med minigolfbana, egen båthamn och levande musik i restaurangen och massor av barnfamiljer. Ganska så livat. Sängen var dock skön och vi gick upp strax efter klockan sex för att Erika skulle få sitt morgondopp på Västkusten.
Vi var sedan en av de första till frukostbuffén och efter avfärd från hotellet tog vi en lite hamnpromenad i Grebbestad……där det bitvis inte var okej med hundar. Taskigt tycker såklart vi som har hundar i familjen.
Fåglarna kan dock inte stoppas de var i full gång redan.
Sedan började vi vår bilfärd hemåt med ganska mycket omvägar och stopp inplanerade. Det första stoppet blev vid hällristningarna vid Litsleby.
Efter ett fotograferingsmässigt intetsägande stopp vid jättegrytor och lunch vid en Mooserange så fortsatte vi bilfärden och plötsligt så dök en skylt upp med texten “naturreservat”. Vi har väl alla åkt förbi sådana skyltar och tänkt att där kunde ju vi har stannat.
Den här gången så gjorde vi det! Tvärbroms och hård vänstersväng, där upptäcker vi att det är sju kilometer grusväg dit men skam den som ger sig. När vi väl kom fram så var det helt underbart. Två gamla gårdar där byggnaderna sedan länge var borta men gårdsmarken hade blivit förvandlad till en blomsteräng med massor av blommor och stora lövträd.
Vissa blommor är tydligen mer attraktiva för insekter än andra.
Vi hade en riktigt rolig stund och kröp omkring bland komockorna med våra kameror.
Efter middagsstopp i Örebro och tankning i Enköping nåddes så hemmet igen sisådär 13 timmar efter avfärd från Tanumstrand.
Nu får vi se var nästa utflykt går.
Vi ses!